Det jag önskar de hade berättat: att försona min svarta identitet med min vita västerländska omgivning

3rd June 2016  By Victoria Akanga
0


Jag önskar att någon, under min uppväxt, hade talat om för mig att det är okej att jag aldrig skulle tillhöra normen. Att jag i mina halvhjärtade försök att vara en del av normen, och att mitt oundvikliga “misslyckande” när det gäller att se ut, agera, tänka och bete mig som normen, i själva verket inte var ett misslyckande. Jag önskar att jag under min uppväxt i en “postrasistiskt” samhälle inte blivit tillsagd att mina dagliga erfarenheter av rasism var påhittade, eller ett resultat av “besatthet” av ras. Jag önskar att någon hade berättat för mina föräldrar att min dagliga erfarenhet av rasism och en mycket ignorant, dominant kultur, skulle påverka mig på ett annorlunda sätt än det kommit att påverka dem. Jag önskar att jag, i en yngre ålder, haft ord för att kunna beskriva att jag inte kunde lösgöra mig från eller stå oberörd inför den enda verklighet jag kände till; en verklighet i konstant konflikt. Jag önskar att jag kunde fått dem att förstå att jag aldrig hade privilegiet att skapa min identitet baserat på något annat än en motreaktion till den dominanta identiteten, den vita identiteten. Men mest av allt önskar jag att jag inte skulle bli sedd som en arg, svart kvinna – utan helt enkelt som en svart kvinna som navigerar fientligt vatten.

Att växa upp i Sverige har för mig varit en kamp för min rätt till mig själv. Ännu idag kämpar jag för denna grundläggande rätt.

Jag kom till Sverige som tvååring tillsammans med min mamma. Jag har alltså gått hela min skolgång i Sverige framtill universitet, för vilket jag flyttade till England. Min yngre bror och syster har ännu inte haft privilegiet av att leva någon annanstans än i det land och den stad de föddes i, men vi är alla vuxna nu och reflekterar ofta över våra erfarenheter av att som svarta vuxit upp i Sverige. Jag har insett att även fast jag själv kämpat mig igenom allt detta, stödde jag aldrig aktivt deras svarta identitet. Jag är oerhört ledsen över detta. Mina föräldrar visste inte bättre. Men jag visste, för jag upplevde det innan dem. Och trots att det är sju år mellan mig och mitt närmaste syskon är våra erfarenheter i det närmaste identiska. I vissa fall är deras erfarenheter värre än mina.

victoria_akanga_untold_stories_1

“Den blotta förnekelsen av min färg, vägrandet att se och bekräfta min svarthet och allt det vad det för med sig, är vad som skadade mig som barn. ” – Victoria Akanga. Foto: Privat.

Under våra samtal om lärare som rört vid vår hud för att se om våran färg skulle lossna, eller om hur våra studiekamrater kallat oss rasistiska glåpord utan någon som helst konsekvens, har vi kommit fram till att för oss har det smärtsammaste med att växa upp som svart i Sverige varit avhumaniseringsprocessen. Från en väldigt tidig ålder kunde barn såväl som vuxna undersöka och ifrågasätta våra svarta kroppar som om de var separerade från våra medvetanden. De pratade om dem och rörde vid dem som om dem inte var en integrerad del av oss, utan bara en annan “sak” för dem att utforska. Från en väldigt tidig ålder var det tydligt att min kropp inte var min. Mitt hår kunde röras vid av vem som helst, när som helst, för att det var annorlunda och spännande. Min hy, mitt ansikte och mina ansiktsdrag kunde kommenteras på utan någon som helst tanke på mina känslor. Personliga frågor kunde ställas (är ditt blod rött? Du är afrikan, har du AIDS?) utan någon som helst tanke på min integritet. Det dominanta samhällets rätt att tillfredsställa sin nyfikenhet var större än min rätt till min egen kropp.

Självklart gjorde ingen detta med avsikt. Ingen hade för avsikt att skada mig eller mina syskon. Allt gjordes med god tanke. Men avsikt är irrelevant när skadan redan är skedd. Och över hela landet skadas små svarta barn på liknande sätt. Varför? Jo, för att folk vill tro att vi bor i ett postrasistiskt samhälle. Vissa påstår till och med att vi bor i ett samhälle utan en historia med rasrelaterade anspänningar. Den blotta förnekelsen av min färg, vägrandet att se och bekräfta min svarthet och allt det vad det för med sig, är vad som skadade mig som barn. Att inte se färg möjliggjorde för vuxna män och kvinnor att inte se ett barn i behov av deras skydd från andra och sig själv. Att inte se orättvisa är ett privilegium förunnat de lyckliga som inte behöva möta orättvisa. Om alla tvingades bekräfta min färg – tvingades se min färg – skulle de vara tvungna att stanna upp och se hela mig. De skulle tvingas att stanna upp och ifrågasätta sina intentioner innan sträckte ut sin hand för att undersöka, innan de öppnade munnen för att ifrågasätta min existens. De skulle vara tvungna att se min mänsklighet och hur deras handlingar eller icke-handlingar bestulit mig på den.

Att växa upp i Sverige har för mig varit en kamp för min rätt till mig själv. Ännu idag kämpar jag för denna grundläggande rätt. Men som en vuxen kvinna har jag orden att förklara för mina föräldrar och andra varför det dominanta samhällets handlingar påverkar mig så djupt. Det är den enda samhälleliga referensen jag har och det är en som mina barn förmodligen kommer växa upp med. Men jag kommer inte att låta dem påverkas på samma sätt.

Allt jag önskar att någon sagt till mig, kommer jag säga till mina framtida barn. Det beskydd jag inte fick från mina lärare, kommer jag kräva från deras. Och till alla små bruna och svarta barn som inte är sedda och inte bekräftas som hela människor: jag ser och bekräftar er. Och till alla vuxna och nästan vuxna bruna och svarta tjejer och killar: jag ser och bekräftar er med.

Vi är vackra och starka.




Victoria Akanga
Victoria Akanga is a Ugandan born, Swedish raised, English Law Graduate with a passion for black women’s rights and visibility.







You might also like




Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


More Story
The Ethiopia We Need We need Ethiopia to be a country where every individual is treated equally, regardless of their ethnic background, sex, age,...