Dawit Solomon, journalist i exil: ”Det känns som om jag förlorar allt, inklusive mitt namn”

23rd February 2016  By Fasil Girma
0


24 årige Sewalem Taye är en etiopisk journalist som lever i exil i grannlandet Kenya. Det har gått nio månader sedan han flydde sitt hemland och började ett nytt liv. I Etiopien var han tvingad att fly sin karriär som yrkesman inom media. Efter att under fem års tid mött mångfasetterade utmaningar, kunde han inte längre arbeta i förtrycket.

– Den etiopiska regeringen söker efter veranda en av de levande privata medierna och tystar dem systematiskt. Det finns inget fritt informationsflöde i landet, säger Sewalem.

Sewalem började sin karriär som journalist för en känd tidning kallad Fiteh, som betyder ”rättvisa”. I augusti 2012 tryckte Fiteh en artikel om den förre premiärministern, Meles Zenawis, dödsfall – en månad innan regeringens officiella tillkännagivande av hans död. Tjänstemän inom den etiopiska regeringen, det styrande partiet Ethiopian People’s Revolutionary Democratic Front (EPRDF) satte eld på mer än 35,000 kopior av detta nummer av Fiteh innan de hann distribueras. Detta markerade slutet för tidningen. I oktober 2014, nästan tre år efter slutet för Fiteh, blev dess VD Temesgen Desalegn dömd till tre års fängelse, anklagad för förtal. Han avtjänar nu sitt straff.

 Jag blev slagen, arresterad vid olika tillfällen, fick flera olika varningar, och tvingades sluta mitt jobb – enbart på grund av mina artiklar.

Efter att Fiteh lagts ner började Sewalem och hans kollegor publicera tre andra tidningar. När EPRDF lade ner en, startade de en ny. Detta var dock inte någon enkel uppgift. Sewalem och hans medarbetare gjorde stora uppoffringar under denna period.

Vi upplevde dagligen övervakningen av regimens säkerhetsansvariga. Den syntes klart och tydligt. Telefonsamtal och meddelanden med varningar om att vi måste lägga ner våra aktiviteter var vanliga. Vi blev misshandlade av okända personer som uppenbarligen var från säkerhetstjänsten. Emellanåt var jag och mina vänner tvungna att vistas två eller tre nätter i det ökända fånglägret Meakelawi. Det var som en svärm av politiskt motiverade åtal som den publika åklagaren öppnade mot oss, säger Sewalem.

Dawit Solomon, 38 år gammal, lever också i exil i Nairobi, Kenya med sin fru och två barn. Han var verksam inom mediebranschen i Etiopien i mer än tio år, och precis som Sewalem lever han i rädsla för att åtalas och arresteras om han åker hem igen. När Dawit förklarar de största utmaningarna i mediebranschen, säger han:

– Det är en brist på professionalism inom medieområdet i Etiopien. Regeringen införde underliga lagar såsom antiterroristlagen, som syftar till att hota fria medier och yttrandefrihet. Olika små grupper, med olika intressen, påverkar pressen negativt. Rika personer, regeringstjänstemän och polisen blandar sig i medierna utifrån egna intressen. Jag blev slagen, arresterad vid olika tillfällen, fick flera olika varningar, och tvingades sluta mitt jobb – enbart på grund av mina artiklar.

 

Brist på pressfrihet i Etiopien

Tillsammans med Sewalem och Dawit lever mer än 30 etiopiska journalister och utgivare i exil i Kenya. De flesta kom till Nairobi från Addis Ababa under 2014. Det var under den här tiden som valen nalkades, och den nuvarande etiopiska regeringen ökade trycket på privata medier. Deras syfte var att tysta alla kritiska röster så att det styrande partiet för femte gången kunde vinna valet.

Enligt en färsk rapport från New York baserade Committee to Protect Journalists (CPJ), är Etiopien bland topp fyra av de mest censurerade länderna i världen. Rapporten konstaterar att ”medan Etiopien förberedde sig för valen i maj 2015, slog staten systematiskt ned på landets återstående oberoende utgivare genom arresteringar av journalister och hot mot tryck- och distributionsföretag”.

Etiopien rankas som nummer 142 av totalt 180 länder i Reportrar utan gränsers Pressfrihetsindex för 2015. Indexet är en årligen återkommande rakning av länders pressfrihet, och ger en fingervisning om hur fria nyhetsorganisationer, journalister, bloggare med flera är i varje land. Länderna som återfinns längst ner på listan presterar inte bra gällande pressfrihet. Rapporten konstaterar att ”den etiopiska regeringen trappade upp sin förföljelse under 2014. Fysiska och verbala hot, godtyckliga brottsmål och fängelsestraff användes alla som medel för att tysta medierna i valspurten inför valet i maj 2015. Det ser ut att ha fungerat. Mer än sex tidningar stängde 2014 och Reportrar utan gränser registrerade fler än 30 fall där journalister flydde utomlands. Etiopien fortsatte trots allt att vara en av Afrikas största mottagare av internationellt bistånd.”

Valet avslutades den 24 maj 2015. Enligt National Electoral Board of Ethiopia’s (NEBE) uttalande, vann det styrande partiet EPRDF och dess allierade partier 100 % av alla de 547 parlamentariska sätena – utan en enda representant från oppositionen. Det styrande partiet formade en ”ny” regeringskabinett bestående av de flesta av de tidigare styrande tjänstemännen.

 

Journalister i Kenya fortsätter att möta svåra utmaningar

Etiopien har, efter Syrien, det i världen högsta antalet journalister i exil, och många av dem lever i Kenya eller västerländska länder. Även efter att ha flytt från orättvisa arresteringar och åtal försätter journalisterna som är bosatta i Kenya att möta svåra utmaningar.

Många av dessa i exil fortsätter att möta betydande säkerhetshot, både från den kenyanska polisen såväl som från etiopiska underrättelsetjänstemän, vars närvaro är omfattande i den etiopiska befolkningsgruppen i Kenya. Den kenyanska polisen trakasserar journalister som lever i exil för att inte ha de rätta dokumenten för att kunna fritt flytta runt in Nairobi. Livet och friheten för dessa flyktingar är ytterst begränsat då de tvingas leva inomhus såväl dag som natt.

Tjugoåttaåriga journalisten Tesfaye Gosaye som lever i exil (hans namn är ändrat av säkerhetsskäl) räknar upp utmaningarna under exilen i Kenya:

– Jag kom med min fru och treåriga dotter för sex månader sedan. Jag har en språkbarriär och jag är i ett samhälle som är helt kulturellt annorlunda det jag är van att vara i. Min dotter har över huvudtaget ingen möjlighet att kommunicera med något av de andra barnen här, eftersom hon endast pratar amhariska. Ingen här pratar något liknande språk. Hon saknar sina vänner i Addis Abeba, och fortsätter be mig och min fru att ta henne tillbaka till sina vänner. Jag har inte ens ha råd att skicka henne till skolan. Att fritt flytta runt i staden är omöjligt.

Vid ett tillfälle var Tesfaye tvungen att sälja sin och sin frus vigselringar för att betala hyran till huset de bor i, då det inte finns någon stadig inkomst som täcker hans familjs utgifter i ett liv i exil.

 

Men jag tror på mirakel och jag hoppas att det med hjälp av någon form av yttre eller inre kraft kommer att ske en förändring, säger Dawit.

Nästan alla av de journalister som lever i exil i Kenya går igenom en procedur via FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) för att vidarebosättas i ett tredje land, med största sannolikhet i USA eller i ett europeiskt land. Varje situation och individ som presenteras för UNHCR tas dock fall-för-fall, och det är  svårt att säga hur lång tid det till sist tar för att bli omplacerad.

Trots tuffa och oändliga juridiska strider, är den största utmaningen i Dawits liv i exil känslor av ångest för allt han lämnat kvar.

– Jag saknar mitt land. Inte bara topografin, utan allt mitt land har. Jag känner mig som en fisk utanför havet. Jag känner som om jag förlorar allt, inklusive mitt namn. När jag registrerades här av UNHCR gav de mig ett fallnummer; bara ett nummer. Jag brukade ha ett namn där hemma. Min dröm var i Etiopien, jag är en medborgare. Nu förlorar jag allt.

– Det är många av mina vänner i Etiopien, journalistkollegor, som fortfarande får betala dyrt för mediernas bästa.  Många av journalisterna är arresterade. Jag ångrar och känner skam över att jag lämnade dem kvar och flydde landet i rädsla för mitt liv.

Sewalem har liknande känslor som Dawit.

– Jag hade ingen plan på att försvinna; det var ett beslut taget i sista minuten. Till en början var jag bara bekymrad över att kunna ta mig ut ur landet och fly undan en eventuell arrestering. Sedan började jag känna att jag förrådde mitt yrke och mina kamrater som fortfarande är kvar; en del i fängelse, andra i en tuff situation med risk för att bli arresterade.

Trots de svåra situationerna som dessa journalister lever i, försöker de hjälpa varandra när någon av dem stöter på någon form av svårighet. De hjälper till när någon vill ha ett bröllop eller när någon behöver hjälp att betala hyra. De hjälper varandra att anpassa sig till ett liv som flyktingar. De assisterar också varandra när det gäller att komma i kontakt med nyckelpersoner och organisationer för stöd.

Flyktingarna i Kenya möter nya och svåra utmaningar, men det finns fortfarande en överväldigande oro över media- och yttrandefrihetssituationen i Etiopien överlag.

– Man kan inte bara hoppas på att det goda ska komma ur tomma intet. Det måste finnas någon grund för att man ska kunna hoppas på en positiv förändring. Jag har inte sett någonting hända på plats för att kunna hoppas på förändring när det gäller pressfrihet i Etiopien. Men jag tror på mirakel och jag hoppas att det med hjälp av någon form av yttre eller inre kraft kommer att ske en förändring, säger Dawit.

 

Översättning från engelska av Tina Larsson




Fasil Girma
Fasil Girma is an Ethiopian media professional and press freedom advocate. Fasil has more than six years of work experience on both public and private media in Ethiopia. He is currently living in exile in Nairobi, Kenya while freelancing for different media outlets, and advocating for press freedom and the release of imprisoned journalists in Ethiopia.







You might also like




Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


More Story
Mitt Facebookflöde är täckt av blod En oändlig ström av bilder på skadade och döda personer. Bilder på män och kvinnor som ligger på sängar eller direkt...