Boken som förändrade mitt liv

4th March 2016  By Melody Sundberg
0


Kära läsare.

Jag har läst en bok som har förändrat mitt liv.

Jag vet att det kan låta som en klyscha, men att uttrycka det på ett annat sätt vore en underdrift.

I februari 2014 kom jag av en händelse över ljudboken 438 dagar, författad av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Många av er har säkert hört talas om de två journalisterna som reste till Etiopien för att undersöka vad som pågick i Ogaden, en konfliktdrabbad region i landets östra del. Det kom återkommande rykten om allvarliga brott mot mänskliga rättigheter från regionen, och företags jakt på olja hade en negativ inverkan på befolkningen.  Ingen journalist var välkommen in i Ogaden, och därav var det heller ingen som visste vad som faktiskt försiggick där. Martin och Johan ville ta reda på sanningen, och korsade gränsen mellan Somalia och Etiopien. Men, som de själva senare uttryckte det, kom deras skildring om olja att förvandlas till en historia om bläck.

De svenska journalisterna befann sig plötsligt mitt i  det krig den etiopiska regeringen för mot fritänkande. Martin och Johan fängslades och anklagades för att vara terrorister. I fängelset upptäckte de snart att de inte var ensamma. De mötte andra journalister som också stämplats som terrorister – trots att de inte gjort annat än sitt jobb. Martin och Johan benådades 2012 och kunde återvända till Sverige, men de etiopiska journalisterna var kvar bakom galler.

Det är en brist på hjältar där ute. Och många av de hjältar som finns, är fängslade i Etiopiska fängelser.

Jag kunde inte släppa det jag hade läst. Tanken på dessa människor som plågades så i fängelset etsade sig fast i mina tankar. De etiopiska journalisterna hade skrivit om orättvisa, tortyr och hur oskyldiga människor blev satta i fängelse. De hade skrivit om censur, rätten att demonstrera, och kritiserat regimen för dess totala brist på demokrati. För detta hade de berövats sin frihet och blivit stämplade som landsförrädare. De var vanliga – men modiga – män och kvinnor som hade vågat säga ”nej”.

På vilka sätt skiljer sig dessa människor från oss? Från dig, kära läsare, och mig själv?

På intet sätt.

Som bosatt i Sverige kan jag inte låta bli att tänka på hur vanligt och accepterat det är för oss att uttrycka våra åsikter. Alla gör det, även om det så är på bloggar, med vänner eller i tidningar. Anser vi att politikerna har begått ett misstag, tycker vi om att diskutera det med andra. Har vi inte rätten att göra det? Självklart har vi det! Att uttrycka våra åsikter är en grundläggande mänsklig rättighet. När jag läste boken insåg jag att yttrandefriheten jag åtnjuter är en lyx. Alla är inte lika lyckligt lottade att vara födda i ett land där denna rätt är en självklarhet.

När jag började kämpa för yttrandefrihet förde jag med ett väldigt enkelt budskap: ”Journalism är inte terrorism”. För att vara ärlig hade jag inte stora förhoppningar om att göra en riktig påverkan. Det var knappt att jag överhuvudtaget trodde att någon ens skulle läsa mina texter, men jag kände att jag ändå behövde göra något. Min syn på saken är att ingen ska bli oskyldigt fängslad utan att någon åtminstone uppmärksammar det och säger “nej” till orättvisan.

*Pling*

Ett meddelande i inkorgen: ”Tack för det du gör. För att du bryr dig. Du inspirerar mig att fortsätta. Från en journalist i exil.”

Meddelandena fortsätter att komma.

” Tack för att du bryr dig om våra fängslade vänner. ”
” Hur kommer det sig att du bryr dig om oss? ”
” Hur vet du vad som har hänt oss? ”

Jag förstår inte. Dessa människor som skriver till mig är samma människor som stått upp mot orättvisorna i Etiopien. De har riskerat tortyr och fängelse. De har, trots stora risker, vågat stå upp för andra och därmed försatt sina egna liv i fara. Nu har de tvingats lämna sitt land, sin familj och sina vänner, för att undkomma att bli oskyldigt fängslade.

Det är en brist på hjältar där ute. Och många av de hjältar som finns, är fängslade i Etiopiska fängelser. Andra har lyckats fly i sista stund och lever nu i exil. Att dessa människor nu skickar mig dessa meddelanden är överväldigande. Borde det inte vara jag som ska tacka dem?

Martin Schibbye brukar säga att det är de fängslade som slåss för vår frihet, inte tvärtom. Han har rätt.

*Pling*

Ett meddelande i inkorgen: ”Det skulle vara trevligt att träffas”.

Augusti, 2014. Jag befinner mig på Stockholms centralstation för att möta upp två etiopiska journalister som lever i exil i Sverige. Jag känner mig nervös, jag har aldrig träffat dem tidigare. Jag har aldrig träffat någon journalist i exil över huvud taget tidigare. En av dem dyker upp. Han ser lite blyg ut, ler försiktigt. Ger mig en kram. Den andra journalisten anländer strax därpå.

Jag kämpar mot mina tårar. Det är omöjligt att förstå vad dessa människor har gått igenom. Deras berättelser låter nästan overkliga, och det slår mig plötsligt hur otroligt privilegierad jag är. Jag lever i ett så fritt land, och jag har aldrig ens ägnat en tanke åt att känna mig tacksam över det. Det känns surrealistiskt att dessa två individer framför mig hade befunnit sig i fängelse om de inte lyckats fly.

Kära läsare.

Jag vill dela med mig av dessa oberättade berättelser till er. Jag känner att det är mitt ansvar. Du är välkommen att läsa dem här på Untold Stories.

/ Melody Sundberg

 

Översättning från engelska av Julia Rosqvist

 




Melody Sundberg
Project manager of Untold Stories. Photographer and artist. Educated in Psychology.







You might also like




Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


More Story
What Makes People Go Bad? Torture is a practice which often follows in the footsteps of oppression. Even though the methods and reasons may vary,...